Önskelista; Ulrika

Snart är det dags igen.
Att fylla år.
Och jag har visst samlat på mig lite smått och gott på önskelistan. Men som så ofta med mig så ser jag saker som jag drömmer om…och glömmer dem lika snabbt. Skrämmande snabbt! Så nu har jag sedan en tid tillbaka börjat att spara skärmdumpar, länkar eller foton av sånt som jag skulle kunna tänka mig att äga. Och vilken befrielse. För när jag sedan går tillbaka och kollar efter en tid…så händer det ofta jag kan sålla bort en hel del. Kvar blir de riktiga godbitarna. De som etsat sig fast lite extra, guldklimparna.

Då min kropp och jag varit i osynkade under några års tid och nu äntligen börjat samarbeta med varandra igen så är det stor glädje jag känner efter att få pryda min kropp med fina plagg igen! Inredning och dylikt får helt sonika vänta tills huset står klart. Att fylla på stuggu med mer är otänkbart. Just nu är vi i fasen- en sak in, tio saker ut. Men den listan, med inredning och annat lull lull, den listan är lång kan jag lova er!

Men 2019.
Huset är inte klart.
Däremot håller kroppen på att renoveras och piffas.
Så.
Så här ser den ut; min önskelista.
En drömmig variant som frodas av vackra blommor, sköna skor, några små inredningsdetaljer och den vackraste av vackra klänningar.

Hanna Wendelbo- Provrummet // Kavat Ekenäs Brun // Kavat Ekenäs Svart Blåblommig blus- Kapp Ahl // Blommig kavaj- Cubus
Väska- Carin Wester // Handbok i inredning- Frida Ramstedt
Kjol- Kapp Ahl // Buddha- Indiska // Byxor- Wera // Blus- Kapp Ahl
Studio Lisa Bengtsson // Jeans shorts- Lindex // Sneakers- NIKE
Kappa- Lindex

Just nu.

Jo men visst. Livet lever. Kanske inte leker just för stunden men det snurrar runt. I en rasande fart har det visat sig. Vi är inne i maj och sommaren är i antågande. Det är både skrämmande och roligt på en och samma gång. Sista sommaren som föräldraledig, till hösten vankas det jobb igen. Något som är sååå roligt men efter 1,5 år hemma så blir en lite skrajsen när det är dags att kliva tillbaka ut i arbetslivet. Att prestera och vara aktiv från morgon till kväll. Lämna på skola/förskola, jobba, hämta, laga mat, skjutsa till aktiviteter och någonstans mitt i allt finna tid till mig själv. Men allt går och det blir en utmaning att bita i. Jag menar att många andra klarar ju av det livet så då borde vi, med lite övning också fixa det…
ja men det är klart att vi gör!

Någon har blivit stor.
Inte många veckor kvar på förskolan nu innan det är dags för att ta det stora klivet in i skolans värld. Min Buse som fortfarande har de mest glittrande ögon jag någonsin sett. Han som har drabbats av ”totalstopp i förbindelsen” mellan sina öron vilket såklart påverkar hörseln så länge du inte säger de magiska orden glass eller godis.
Det är konstigt det där hur selektiv hörseln blir någon gång i 5 års ålder och sedan verkar hänga i…
Men ja, den lilla Busen har vuxit och är numer en stor kille.
Med stora tankar och funderingar.

Och denna donnan.
Som kom som en stormvind och berikade våra liv ytterligare. Tjejen som skrattar så att hon kiknar så fort brorsan tokar sig men samtidigt med ett hett temperament som visar sig genom dramatiska utspel, så som att kasta sig platt på golvet, så fort en inte får som en vill(något som känns illavarslande inför framtida handlingar på diverse affärer). Go och glá social brud som alltid vill vara med i centrum. Varje dag är en upptäcktsfärd och det är så roligt att vi, hela familjen, får uppleva detta tillsammans med Märtha.

Så det är väl lite så våra dagar levs, vi upplever tillsammans ur en
1-åring och en 6-årings perspektiv.
Roligt. Spännande. Lärorikt.
Och en hel del gråa hår.

Vi lever livet.

De förtjänar inget annat än det bästa.

Att leva på kanten hela tiden.
Ständigt balanserande för att inte trilla över kanten.
Det är svårt.
Så svårt.
För det krävs bara att en liten lätt vindpust ger dig en puff i fel riktning.
Och med det menar jag en lätt…

De senaste två veckorna har vindarna varit otroligt starka.
Jag har trillat omkull.

Tålamodet har brustit.
Det logiska tänkandet har havererat.
Jag har vacklat.
Famlat i mörker.

Genomlidit dagarna.
Likaså nätterna.
Sömnen har varit minimal.
Jag har lydigt följt med i spiralen nedåt.
Längre och längre ned.

Har sedan rest mig aningen.
Något sånär tills nästa stormby kom åter med full kraft och svepte med mig över kanten.

Det där batteriet alla bär inom sig.
Det laddas inte som det ska.
Och bristen på energi är så påtaglig när jag umgås med dessa stjärnor.
Så unga, oförstörda, nyfikna på livet och fyllda av energi.
Men jag klarar inte av en hel dag.
Orken tar slut strax innan 3/4 delar av dagen passerat.
Något som gör så ont i mig.
Att jag inte kan vara den som de förtjänar.
Och det har gått så långt att jag sagt till mina skatter att jag ska köpa en ny mamma till dem. Om det nu vore så enkelt. Men kan ni tänka er. Det skär i mitt hjärta när jag säger de orden till mina barn. Det gör så ont. Och det är inte ok att yttra det inför dem. Men jag klarar inte av att inte vara den de behöver.
Jag klarar inte av det.

—————-

För jag vill inget hellre än att leverera.
Att orka; busa, slita mitt hår, skratta, diskutera, kramas, tjivas, springa,
upptäcka, sjunga, dansa och leva livet fullt ut tillsammans.

Jag vill orka vara deras mamma till 100%.

De förtjänar inget annat än det bästa.
Mina älskade; Buse och Lillstrumpa.

Winnerbäck!

”Jag dricker glögg med balkongdörren öppen i natt…”

Jag och Winnerbäck.
Det kommer över mig med jämna mellanrum.
Att jag måste få sätta mig ner i min ensamhet och lyssna på den mannens texter.
Nynna med och alltid snappa upp nya ord som just denna gången betyder något extra.
Nästa gång jag lyssnar på samma låt är det nya ord som pockar på min uppmärksamhet och de som fastnat sedan tidigare frambringar minnesbilder. Mina känslor och mitt inre går alltid in i ett speciellt tillstånd när tonerna når mig. Ett tillstånd av glädje, melankoli, sorg, minnen, kärlek och lycka.
Allt i en salig blandning.

Ett känslofyllt potpurri.

Och varje år har jag gått på minst en spelning.
Det hör liksom till.
Sommarspelningarna är de absolut bästa.
Ljumma vindar, sol, bara ben, picnic på en filt och gott sällskap.

Jag har varit fullt medveten om att Lasse skulle komma till Dalhalla.
Det har dock inte prioriterats av mig.
Men så blev det den onsdagen.
Dagen för spelning.
Och paniken övermannade mig.
Men även en sorg, en tyngd i bröstet.
Vilket fick mig att inse att detta var något jag behövde göra.
För mig.

Alltså denna miljö.
Det är sannerligen en arena utöver det vanliga.

När dessa känslor övermannar mig så här plötsligt, då är jag alltid extra tacksam för spontana, fina vänner som ”offrar” sig och ställer upp som sällskap. Att Camilla inte kunde på onsdagen gjorde inget då det löste sig med barnvakt(Tack, Anderssons!) för torsdagen och biljetter beställdes. Att bruden även hade ett erbjudande som hon delade med sig gjorde att jag kunde boka biljetter för halva priset.
Jo, man tackar.
Andra raden nere på parkett.
Woop Woop!!

Och Camilla.
Fina, fina Camilla.
Hon har ett hjärta av guld ska ni veta och jag är så glad att hon kom in i mitt liv för en sisådär 6 år sedan när vi lite osäkra äntrade föräldragruppen; Juligökarna.
Det finns alltid utrymme för mängder av skratt när vi ses och jag älskar´t.
Tack för att du finns!!!

Lasse.
Vad skulle jag vara utan din musik.
Den som följt mig så länge nu.
Kan det vara 1998?
Mannen med låtar som alla berör mig.
På ett eller annat sätt.
Texter som funnits med genom skratt och tårar.
På otaliga fester och med värkande hjärtesorg.
Orden finns inom mig, fastetsade.

”Du är resan som jag velat ska ta fart
Du är gåtan som jag aldrig löser klart
Du är början på nåt nytt och nånting underbart
För mig, för mig, för mig”

”När hösten kommer och tiden gått för fort
När allt känns på rutin och redan gjort
Ska jag samla mina krafter och göra nånting stort
För dig, för dig, för dig”

Säg hej till…

Jo, visst är det så.
Fredag den 13 juli så fick tösabiten sina namn.
Alla med en historia, valda av kärlek.
Jönses, efter gården vi bor på.
Jönsesgården.
Ada var min fantastiska mormor.
Och Märtha(tilltalsnamn) efter sin farmor samt sin farmors mor.

Papperen med våra underskrifter ligger på lådan och familjen har slutligen känt efter och enats. Och nog stämmer det allt. Hon är en liten Märtha. En lugn liten donna som tar livet med ro. Men det finns ett humör där kan jag lova även om det inte synts till alltför ofta de tre månader som hon hängt med oss.

Så.
Till slut hände det.
Nu kan alla andas ut.

Hon har ett(tre) namn.

 

 

BUZZADOR- The Micellar Challenge

– BUZZADOR –

I samarbete med Garnier så har jag fått möjligheten att testa:
Micellar Cleansing Water samt Micellar Cleansing Water In Oil.
Och det kan jag lova att jag har gjort.
Både morgon och kväll.

Jag har funnit en favorit av dessa två och det är den ni ser till höger i bild, Micellar Cleansing Water, den uppfyller mina krav på enkelhet(jag är ruskigt bekväm och vill att allt ska gå snabbt) och tar bort smuts och make up effektivt samtidigt som jag känner mig fräsch efter användning. Min känsliga hud har accepterat denna utan problem och jag kommer definitivt att fortsätta att använda denna då jag tycker att den levererar och inte är för dyr.

När det kommer till den vänstra i bilden så gillar jag det den utför/levererar men mina ögon har faktiskt tenderat att inte synka fullt så bra med denna produkt.
Vad det beror på kan jag inte svara på riktigt men det får så vara.
Den är ju lämplig för känslig hud och även kontaktlinsbärare så det är nog bara jag som har extremt känsliga ögon. Tyvärr. För den är bra. På riktigt.

Och så här kan det se ut när det testas hemma hos oss…
ett ypperligt tillfälle att testa rengöringsprodukter för ansiktet en sådan här månad när make up:en är av det lite mer ”extrema slaget”…

HEJA SVERIGE!!!

#MyMicellarBuzz
#TheMicellarChallenge
#SkinActive
#MicellarByYourSide
#Buzzador

 

 

Statusuppdatering.

Tiden har flugit i väg sedan sist.
Men jag finns här.
Vår familj på 3 har blivit 4.


Och livet rullar på.
Det är höga berg och djupa dalar.
Timme för timme betar jag av dagarna.
För det är så snabbt det pendlar, mitt mående, från den ena timmen till den andra svänger det och jag vet aldrig när det kommer att svänga. Något som tär på mig, att ständigt leva i ovisshet. Att ena stunden befinna sig i en ”glädjevåg” och inte veta när nästa dipp kommer. Eller att inte veta om det är tårar, ilska, sorg eller uppgivenhet som kommer att ta över mitt sinne och jäklas med mig.
Att när dagen är slut inte få känna den där känslan av välmående som jag borde göra…
som jag vill göra.

Förlossningsdepression?
Eller är det delar av mina PTSD & HSP diagnoser i kombination med ADHD(många stora bokstäver här) som orsakar mitt mående just nu?
Ja, det är en fråga som psykologerna inte har en aning om.
De kliar sig i huvudet, ställer tusen frågor och har pausat min traumabehandling. Nu träffas vi bara för att kolla status för stunden. Kollar på möjligheter att underlätta vardagen för mig och under sommaren så ses vi inte så ofta. Mycket för att dra ner på ytterligare ett stressmoment för mig då det ska fixas barnvakt osv, så fort jag ska i väg. Så med mina uppgifter från måndagens träff så ska jag nu fortsätta med dagens otroligt roliga städuppdrag; sanera hemmet.
Ett uppdrag utan slut.
Typ.

Kramar//

Buzzador- Önskefoto

-BUZZADOR-

I samarbete med Buzzador har jag fått möjligheten att testa Önskefoto.se där du har möjlighet att beställa personliga fotoprodukter. För min del blev det en spark i baken att äntligen ta tag i Agges fotoböcker som jag haft på min to do lista sedan han föddes. Men jag har liksom inte kommit mig för. Tills nu då.

Och första laddningen med foton har redan landat här hemma och nu ska själva monteringen påbörjas. Det som är det allra roligaste i min värld. Ett album för varje levnadsår har jag tänkt mig så just nu har jag alltså backat bandet till 2013…dock kunde jag inte hålla mig från att beställa några kort på Agge som 5 åring och några färska på lillasyster. Det var så mysigt att ligga där på natten, titta på foton och jämföra de två liven jämngamla…likheter och olikheter. Minnas tillbaka till storebror som bebis och samtidigt vara här och nu med lillasyster.
De finaste i livet. Våra två skrotungar.


Så det här samarbetet kom mer än lägligt skulle jag vilja säga.
Det var den sista knuffen i ryggen som just nu behövdes.
Och jag är så nöjd.

Beställde via datorn och det var så enkelt.
Kunde göra enklare redigeringar om så krävdes, det fanns flera olika storleksalternativ, glans/matt, vit kant, retrobilder med eller utan text, förstoringar osv.
Mitt val föll dock mestadels på 10*10 storlek med glans och jag måste säga att färgåtergivningen är mycket bra. Leveransen gick snabbt och det tog inte många dagar så kunde jag hämta ut mitt paket i Leksand. Jag uppskattar enkelhet och har beställt från flera olika företag tidigare…och jag har nu funnit mina tre favoriter. Och ja, Önskefoto är en av dessa tre.

Och passa på;
För just nu har jag en rabattkod som gäller till och med den 18 juni 2018, den ger dig 30 % rabatt på ett helt köp; BZZ30ALL och beställer gör du via dator, surfplatta, mobil eller genom att ladda ner deras app.

Datum? Pojke? Flicka?

I fredags lade jag ut en ”förfrågan” på Instagram om att tippa när bebis kan tänka sig att kika ut och om det blir en h*n eller en h*n. För det vet vi ju inte.
Och jag kunde inte låta bli att sammanställa en lista som ser ut som nedan:

Jag gjorde samma ”förfrågan” när det var dags för Buse att födas och närmst då var Sofie som tippade på den 27:e och att det skulle vara en gosse som hyrde in sig i min mage.
Vem som prickar rätt eller kommer närmst den här gången återstår att se…8 st tror på en tösabit och 9 st tror på en liten påg. Vad jag tror? Inte den blekaste. Har liksom ingen känsla sådär.
Kanske lutar det mer åt en pojk. Tobbes känsla vet jag inte riktigt.
Dock vet jag att Agge hoppas på en syster för att det ska bli mer jämnställt här hemma.
En fin tanke.

Och i dag är alltså beräknat förlossningsdatum.
23 April 2018.

100%.
280 av 280 dagars graviditet.
Det är bra coolt.

Så nu är det bara att fortsätta vänta.
Något som görs bäst med en isglass.
Och lite(välbehövlig) vila inför eftermiddagens simskola.

39+3

Den här dagen i graviditeten, 39+3, föddes Agge.
Det var 5 år sedan.
Han föddes en fredag morgon.
Beräknad födsel var kommande måndag.


Precis som nu.
Men denna lillkrabaten verkar trivas ganska så gott där inne.
Inga tendenser att vilja bryta sig ut vad jag kan känna då.
Det enda är att jag inte fått sova i natt för att illamåendet slagit sina klor i mig riktigt ordentligt. Hur jag än vred och vände mig så satt ”kräkan” i halsen. Hinken har varit jämte sängen. Om i fall att jag inte skulle hinna in till toaletten. Så det är det närmsta känning jag har haft.
Illamåendet.

Det som fick oss att åka in sist.
Men jag känner mig inte riktigt så illa som då, när jag konstant hängde över porslinstronen och förbannade den idioten(läs; mig själv) som placerat en citrondoftande toalettrengöringstablett i toaletten. Än i dag kan jag inte med den doften och jag kräks fortfarande när den doften når mig.
På riktigt.
Den sitter så fastetsad i minnet.
Så jag lärde mig något sist.
Och det finns definitivt ingen citrondoftande rengöringstablett i toaletten den här gången.


Så.
Status är att det inte känns på långa vägar som att det är någon bebis på gång.
Min magkänsla har länge varit att jag kommer att gå över tiden den här gången, om jag har rätt eller fel, det återstår att se. Men magkänslan är ändå magkänslan.

Men tänk.
Att för 5 år sedan(i gravidvecka 39+3) låg jag med en liten på mitt bröst och njöt av att vara mamma, att allt gått bra och att den lille med klockspelet var den mest perfekta skapelse jag någonsin mött.

26 april 2013.
Dagen då världens goaste unge kom till världen med full fart.
Han som nästa vecka fyller en hel hand, alltid ler med hela ansiktet och har alldeles för mycket tokigheter för sig. Som ger mig nya gråa hår varje dag med sin envishet. Vars ordförråd aldrig tycks ta slut. Han som ser finurliga lösningar i ALLT(så länge intresset finns kvar). En Buse som startar dagen aningen segt men som sedan inte verkar förstå att man kan stoppa och stanna. Som otaliga gånger säger ”ska bara” varje dag. Och dessa orden sägs såklart ALLTID när vi är på väg någonstans, har en tid att passa eller det är dags att krypa i säng. Något som startar x-antal fajter här hemma. Tyvärr. Men den här pojken han är verkligen vår lilla pärla. Trots alla ”ska bara”. Och det är inte ofta jag ser barn som kan leka på egen hand som denna Buse kan. Han går in i sin lilla bubbla och in i fantasins värld. Där han kan stanna länge. Killen som just nu lyssnar på Dua Lipa, Samir & Victor, Kaliffa och mer än gärna startar dagen med ”Just i dag är jag stark”. Samtidigt som han sätter på sig sin Hammarby tisha. Social som få. Vill alltid hälsa på och kolla så att alla mår bra och samtidigt få en chans att själv prata av sig lite. Han som har en sån stor empati och omtanke för omvärlden, människor och djur. Något jag verkligen ber för att ska finnas kvar för all framtid.

Detta är bara några ord om vår fina Buse.
Jag skulle kunna hålla på i all evighet.
Men en liten påminnelse till oss alla;
…tiden flyger verkligen i väg och det gäller att vi tar vara på varje dag.
Med start i dag!

Jag älskar dig sååå, min lilla envisa solstråle!