LIFE

Mitt öde…katastrofal karaktär.

Lunchrast. 
Själv på kontoret och efter en förmiddag med lite ärenden ute i kylan så är det skönt att sitta inne på kontoret inlindad i en stor varm kofta. Kylan är här och jag saknar solen en aning. 
Om en sisådär fyra timmar åker jag söderöver för att väga mig. 
Onsdagstradition.
Tänk vilket öde egentligen. 
Att jag inte är kapabel att på egen hand gå ner i vikt och skärpa mig. Nej jag är beroende av min coach och andra i samma situation och betalar pengar för det. Kan inte direkt påstå att jag har någon vidare karaktär. Betala för att gå ner i vikt. 
Ja men ni hör vad tokigt det låter. 

Bilden är tagen 21/12-13, strax innan jag påbörjade min resa med VV. 
Lite rundare i ansiktet, stor ”gomage” och redig rumpa.
Men men, så länge det fungerar kommer jag att hänga i och det är trots allt som så att den dagen man blir guldmedlem så går man gratis på vägningarna. Som en form av återbäring. Ett mål som inte är alltför långt borta. Och tanken med VV är inte att gå på det en period för att tappa vikt och sedan är allt bra. Tanken är att man ska lära sig att äta rätt, göra medvetna val och få en sund inställning till mat och dryck. Inga konstigheter.
För min del är det främst att: hålla kvar i veckoplaneringen, tre mål mat och mellanmål, portionsstorleken samt att fråga mig själv när det kommer till sötsaker ”är det värt det?”.
Och jag tycker nog att jag kommit en bit på vägen då jag insett att mina akilleshälar är just de punkter som jag nämnde ovan. Samt att jag gått ner -13,1 kg hittills. Tänk, tretton smörpaket. Det är mycket onödigt överflöd att bära runt på. 
Heja MIG!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.