LIFE

Karusellbyte pågår.

När man har en depression då är livet en riktig berg och dalbana. Ta som den här dagen. Den började bra. Jag var lugn i själen, ångesten låg på en hanterbar och nästan vilande nivå, trots att morgonen startade med stress. Som så många andra morgnar är tröttheten så brutal att det är svårt att komma ur sängen. Vilket resulterar i lite snoozande med efterföljande stress.

Men i dag var morgonen inte som de flesta dagar. Jag kände mig bättre i sinnet och mer stabil, en riktigt skön känsla som jag gärna upplever oftare. Förmodligen kommer detta sig av att jag var i väg på en utflykt med en fin vän i går och det var något som var välbehövligt och välgörande för mig. Jag anade en tjej inombords som jag inte sett till på väldigt väldigt länge. Tydligen var en liten tripp med en vän ett vinnande koncept för att locka fram denna tjejen som gömt sig djupt, djupt där inne. Så min förhoppning ligger i att jag får komma i väg någon mer gång. En liten glimt av Ulrika någon gång då och då vore fint. Det är så mycket mer levnadsglädje i den tjejen än dagens deprimerade skal med ett mörkt och slutet inre. Men men. Mer om det en annan gång.

Min positiva känsla i kropp och knopp höll i sig till lunch ungefär och sedan kom det…krypande…sakta men säkert. Det började hamra i bröstet på mig och paniken stegrade. Tvivlen eskalerade och jag visste inte riktigt vart jag skulle ta vägen. Dock är det någon form av inre kraft som får mig att sitta kvar på min kontorsstol och andas, försöka fokusera på arbetet och inte visa mina medarbetare hur det står till. De ska inte behöva se hur klen jag är. Det är bättre att låta det härja när jag är i min ensamhet. Så jag satt kvar på min stol. Jag led. Men jag lyckades härda ut och på nåt sätt överleva också.

Eftermiddagen är som en enda dimma. Jag vet att jag utfört mina arbetsuppgifter men så mycket mer är det inte. Första gången som jag kände någon form av lättnad var när jag äntligen avslutat arbetet för dagen och kom till förskolan. Där kom det en leende liten buse springande i full fart rakt in i min famn. Då blev jag alldeles varm inombords. Och om det inte var för att pedagogen Malin stått där så hade jag rasat ihop i en hög av utmattning. Och det funkar ju inte. Så det var helt enkelt tur att hon var där. Lyckligt ovetandes om kaoset inom mig. Tornadon som härjar i min själ och förstör allt i sin väg. Nu stod jag på benen med buse i famnen och kände att det kanske blir bättre. Jag vill att det ska bli bättre. För Aggelitos skull. Så arbetet fortskrider med att få ett liv som är mer som ett griståg än en berg och dalbana.

122Ja, som ni har förstått så utan busen då skulle jag sannerligen inte orka med denna berg och dalbana som jag lever i varje dag.

Han gör mina dagar. Han är mitt allt.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.