LIFE

Helgens tankar och känslor.

Ja. Och här ligger jag. Status: Fortfarande sjuk. Nu har kroppens smärtor lättat men bihålorna tagit vid så antagligen är det något virus som är på genomresa och jag siktar på att vara frisk inom kort. Tack och lov fick jag möjlighet att vara hemma och kurera mig i dag då min röst är nästintill obefintlig. Låter som en kraxande kråka.

2015-06-10 22.39.20

Helgen har i alla fall passerat med allt vad det innebär. Vi har inte gjort något speciellt. Lekt i trädgården, kollat på grävmaskiner och tjaktojej,  planterat gubbar, promenerat, och badat. Helt enkelt haft helg. Allt var frid och fröjd tills det att vi storhandlade mat i lördags eftermiddag. Och jag fick ångest. Stark sådan.

När vi kom ut från ICA i Borlänge när klockan var alldeles för mycket en lördag kväll så kom tankarna och känslorna i gång. Allt bara snurrade inombords i ett enda virrvarr. Tankar som; -Är det så här mitt liv ska vara?  När så många andra familjer är hemma och tar tillvara på tiden tillsammans, har lördagsmys och kanske umgås med sina vänner. Ger varandra styrka, värme och kärlek till att klara av vardagen. Det där lite slentrianlivet som  ofta ter sig under veckodagarna, de lyfts av helgens guldkanter. Men inte för oss. Nej, för då går vi och handlar på stormarknaden. Vad är det för fel på mig/oss som inte har bättre rutiner. För oss och för vår son. Gör jag verkligen allt i min makt för att familjen ska må bra. Är det verkligen så här jag tänkt mig livet för min familj?

Nej. Självklart inte. Mina drömmar och visioner om exempelvis lördagskvällar i juni innefattar familjen, en altan, grill, fräknar på näsan, blommor, vänner, bakgrundsmusik, skratt, barnens spring och lek, ett glas rosé, lördagsgodis, brunbrända ben, solens värmande strålar och lycka.

Ja. Så ser min vision ut. Inte helt tokig, dock otroligt långt från hur det egentligen ser ut. Och jag är inte otacksam för det jag har. Min familj är den finaste man kan ha. Men när ångesten kommer, då kommer den med besked. Den här gången var det dessa tankar som kom upp till ytan. Känslan av att vår familj inte kommer till sin rätt, familjens fulla potential. Måhända att det är tillfälligt. Att det bara ser ut så här för stunden. Men jag känner vad jag känner och kan inte bära det inom mig. Bloggen är mitt sätt att ventilera känslorna när jag inte har någon att prata med. För jag vet ärligt inte vem jag ska vända mig till. Jag är van att klara mig själv. Att bära min känslor själv. Inte tynga min omgivning. Men någonstans måste jag få andas. Och det gör jag här. Andas och låter fingrarna dansa över tangentbordet utan att känna eller tänka. Låta orden flöda fram. Utan eftertänksamhet eller ånger. Bara låta orden komma.

Och därav så kommer det dåliga samvetet när man har tömt sina känslor på detta sättet. När jag har skrivit ut att jag inte är nöjd. Eller att jag inte mår bra som det är. Och inte vill ha det så här. Men orken till förändring är minimal. Hur gör man då? Vart ska jag få orken, styrkan och lusten i från? För som det är nu kan det inte fortsätta. Min fina sambo drar ett enormt tungt lass nu när jag mår dåligt. Det är han som får oss flytande. Och jag vet att han dras med ett ständigt dåligt samvete för att tiden inte räcker till. Tid för mig. Tid för vår son. Tid för oss. Tid för kärleken.

svartvit

Jag älskar min familj över allt annat. Kan inte göra annat med en sambo som har ett hjärta av guld och en liten buse med extra allt. Hjärtat svämmar över av kärlek. De gör det sannerligen.

Och jag vill bara bli hel igen. Är det verkligen för mycket begärt?

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.