INSIDE

Mäktiga tankar.

Att skriva.
Att skriva är att inse.
Hur fel en kan ha.
Eller hur rätt en kan ha.

Det är därför som jag, medvetet, har valt att inte skriva något här inne på några dagar. Jag har helt enkelt inte orkat känna efter och möta mitt inre kaos. Ja. Det är precis vad det är, ett inre kaos. Och när jag har semester så är det ju egentligen en ypperlig tid att ta tag i allt detta men…inte jag…inte nu… Vilket såklart är något som kommer att få konsekvenser när jag börjar jobba om ungefär tio dagar. Fyra veckors semester, snart till ända, där jag försökt att isolera mig här hemma för att möta så lite kända och okända människor som möjligt. Gjort mig så osynlig det bara går när jag väl varit i närheten av levande väsen. Med ett hopp om att ingen ska se mig, lägga märke till mig och se ner på mig, så som jag gör med mig själv.

I mitt stilla sinne försöker jag intala mig att om jag håller mig undan nu, så att andra människor inte kan se min hemska uppenbarelse och börja se ner på mig själv så som jag gör…då kommer dessa människor, den dagen jag mår bättre och kan stå på mina ben igen, se den riktiga Ulrika och de behöver inte tänka på mig med avsky. Helt ärligt är det min största fasa, att de runtomkring mig ska titta på mig med avsky i blicken.
Det. Får. Inte. Hända.

Men.
Det är alltså bland annat dessa hjärnspöken som ställer till det så för mig.
Som får mig att känna att livet är meningslöst och att jag bara tar upp en plats på jorden till ingen nytta. Att känna så…ja, det finns väl ingen som blir upplyft och munter av dessa tankar. Och tankar är just det, inget annat än en tanke.
Det vill säga om du är frisk och mår bra i dig själv.
Men för mig funkar det så här; mina tankar tacklar dessvärre omkull all form av logik när måendet är under ytan och tar då över både mitt sinne och mina känslor. Så när jag möter en människas blick, så ser jag bara avskyn och föraktet som denna människan känner för mig, fast att denne kanske inte ens känner mig. Men de automatiska tankarna är så starka att jag tror på dem. De bestämmer alltså helt sonika vad du som möter mig tycker om mig. Innan denne har hunnit reflektera över min närvaro ens.
2f56a8141447ddf0339941785674bb2dac4d4d144ab16d25faee2091757f65aac8fe350ab22a0f217227ce3ce8dd8e90Det är så svårt att förklara.
Jag känner att mitt försök här är otroligt taffligt och förenklat.
Det ligger som så mycket mer bakom dessa automatiska tankar.
Så mycket mer.

Så nästa gång du ser min rädda, ängsliga blick, snälla döm mig inte för hårt.
Mina tankar spelar mig spratt.
Elaka sådana.

Innerst inne är jag bara en väldigt ensam själ som är totalt vilse i denna värld.
hjärta

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.