INSIDE

Jag är min egen fånge.

Jag tror att jag helt ärligt kommer att bli knäpp. På riktigt. Och nu är det inget dåligt skämt jag försöker att dra här utan jag är allvarlig. Detta karusellåkande utan mitt medgivande gör mig åksjuk. Ingen dag är den andra lik och jag har ännu inte hittat några bra verktyg för att hantera instabiliteten. Mitt inre är ett enda kaos och att jag kliver ur sängen på morgonen är numera ett under. Någon form av gammal gömd resurs finns tydligen sparad där inne för att kliva ur sängen och ta hand om min lille son. Men mer än så är det inte.

Om jag säger/skriver att mitt(vårt, men under mitt ansvar) hem är äckligt. Att jag mår dåligt av att vara här för att det är skitigt, stökigt och inte ger mig något lugn. Då menar jag det. Som ett exempel; golven innefattas av fläckar och dammråttor. Mindre trevligt. Och inget som man kanske ska berätta för omvärlden men jag måste få kräka ur mig hur min verklighet är. Jag orkar inte. Jag finner inte kraften att hämta dammsugare, plocka undan, damma, diska, tvätta, putsa fönster, laga mat och allt annat som måste göras för att ett hem ska vara just det, ett hem. Mitt inre mår bara sämre och sämre av att min omgivning är kaos. Det blir liksom för mycket för mig att både hantera karusellåkandet och oreda. Att jonglera med flera bollar har jag aldrig lärt mig. Det blir alltid en boll för mycket att hantera. Två går bra. Sen är det stopp. Det vill sig inte.

För att stressen och ångesten ska hålla sig på en hyfsat stabil nivå så måste min omgivning ge mig lugn. Såsom städat. Välorganiserat. Planerat. Strukturerat. Ja, helt enkelt ordning och reda. Var sak på sin plats. Det ska kännas hemma. Dofta mjukt av varm vanilj och vara inbjudande. Ge glädje och skänka harmoni. Bjuda upp till dans. Skapa minnen. Vara hemtrevligt.

2015-05-10 15.32.06

Så är inte fallet i dag. Snarare tvärtom. I dag får jag ångest. Och vore det inte för grabbarna så skulle jag inte finnas kvar här. Jag skulle vara på flykt från mitt mående på någon plats i världen. Allt för att slippa tänka och känna.

Då  skulle jag vara falskt fri. Och jag vet inte vad som är bäst längre. Att leva som fånge i sina egna tankar och känslor eller att leva på flykt från dem?

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.