INSIDE

Föraktet.

FB_IMG_1470932443696

Den här bilden ploppade upp överst i mitt flöde på facebook i dag.
Dagens datum för 4 år sedan.

På bilden är jag mer tillfreds med livet, 30 kg lättare, gravid med en liten Buse, lycklig och galet taggad där i startfållan, redo att åka Cykelvasan tillsammans med Tobbe och Bärgarn.
Det var då.

På lördag är det dags för årets lopp.
Jag har en startplats.
Men inget annat.
Inga kläder att använda, för små skor och inte en endaste mil i benen. Det vill säga; jag ska inte åka. Och det enda jag har tänkt på i dag, sedan denna bilden visades för mig, påminde mig om dåtiden; Är vad jag var mycket finare där. Trots att jag innerst inne vet att jag kände mig sååå tjock när det här kortet togs.

I dag är jag raka motsatsen mot bilden.
På 4 år har jag förfallit(sanningen att säga är att det tagit mig 1 år och 2 månader).
Jag är numera mer vilsen än någonsin, 30 kg tyngre, olycklig, inte gravid med ett syskon till Buse  och definitivt inte laddad för ett lopp i fäders spår.

Det är så mycket som får ångesten att riva och slita inombords. Jag vill inte ha det såhär. Jag vill inte se ut såhär. Jag vill inte må såhär. Och ändå har jag så svårt att styra in mig själv på rätt spår. Det är hela tiden en ständig kamp inombords där jag får fajtas för att inte kapitulera helt vissa dagar. Kasta in handduken och låta dem låsa in mig igen.
Mina tankar krigar konstant med varandra och det är alltid den negativa och mörka sidan som på något sätt lyckas vinna. Förmodligen för att den har sådan makt efter alla år av ord/viskningar/glåpord/förtryck/baktalande/slag/hånskratt…psykisk misshandel av omgivningen och fysisk misshandel av *piiip* som därefter övergick till självförakt.
Det lever jag med än i dag.

Har ni känt den känslan någon gång?
Att ni hatar er själva?
Hata.
Det är ett väldigt starkt ord. Och jag hatar mig själv. Skäms för mig själv. Äcklas av mig själv. Trycker ner mig själv. Riktigt grusar varenda positiv tanke som någonsin passerar mitt inre. Och allt det här sker utan att jag hinner blinka. De automatiska tankar övermannar mig, som så många gånger förut och jag står som handfallen och förstår ingenting. Det enda jag känner är sorgen som väller över mig. Drar en mörk skugga över mitt ansikte och får leendet att inte nå hela vägen fram. Jag har lärt mig det nu. Att de som känner mig ser, ser när det inte är helt hundra. Ser att när jag har det jobbigt, då når inte leendet ända fram till ögonen. Det som alltid varit mitt signum.
Fråga mina gamla säsongspolare exempelvis.
Nämner du Ulrika, då tänker de på(faktiskt frågat när det var min PP läxa för en tid sedan) ett smittsamt leende med glittrande ögon och en ofantlig dos energi.
I dag kan jag knappt se den jag en gång var.
Blicken har blivit så grumlig av alla tårar och minnet bleknat så av all ångest som använt mina minnen som energi för att kunna leva vidare inom mig.. Numer känns det så enormt svårt att tro att det är mig de pratar om.
Men tittar jag på de fåtalet kort som fanns. Då ser jag det också.
Utan tvekan.

Men i dag är det alltså bara sorg och ångest som river inom mig. Sliter sönder mina organ, river i muren som försöker skydda mitt sköra hjärta från att inta viloläge. Jag vill så gärna komma på rätt köl. Men jag vet inte hur. Helt ärligt så känner jag mig som ett hopplöst fall. Varför finns inte den där jävlarannaman kvar inom mig som jag en gång hade mängder av? Den extra gnistan och styrkan som får en att kämpa vidare de dagar det är lite extra tungt och motigt. Jag känner att jag inte längre bör höra till mänskligheten för att jag är en skam som inte kan ta mig själv i kragen någon gång. Gå ner i vikt. Bygga upp min kropp. Äta bra kost. Sova. Motionera. Skratta. Leva. Umgås. Känna.

Och det svider så, att jag tyckte att jag var tjock den här dagen för 4 år sedan. Jag är verkligen dum i huvudet. Varför öppnade jag inte ögonen och tog en ordentlig titt? Insåg att jag var en normal tjej. Varken för smal eller för tjock.
Hälsosam och stark. Fylld av energi.
Välmående.

Jag är min egen värsta fiende.
Och jag hatar mig själv.
Det gör verkligen så ont.

Jag orkar bara inte med mig själv.

hjärta

2 kommentarer

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.