INSIDE

Att vara en del av något. Och ändå inte.

Har ni någon gång känt känslan av att vara en del av någonting men ändå inte?
Som att du inte är ”good enough” för att du inte kan leverera till hundra procent för stunden. Och när du inte kan leverera fullt ut då får du inte heller vara med och delta på samma sätt som andra. Informationen delas inte på samma sätt. Och även om en ställer frågor så är det olika bud från olika håll.
Nu pratar jag inte jobb som detta kanske låter.
Det gäller allt.
Hemmet. Vänner. Jobbet.
Livet.
Med allt vad det innebär.

För är det något jag har märkt under det här snart gångna året med sjukskrivning, sämre mående och betydligt mindre ork så är det att är du inte på plats och syns- då finns du inte.

Och kanske är det så att jag är extra känslig.
Jag vet inte.
Men detta är något jag verkligen tänkt på, det har gnagt inom mig. Att just innan man blir sjukskriven så är allt så ”lull-lull” och alla hör av sig från höger till vänster men när tiden går, då när man egentligen är som mest ensam, då finns ingen där. För oftast är det inte när en precis brakat in i väggen som den mesta hjälpen och stöttningen behövs utan det är under rehabiliteringen. Den som för mig pågår just nu. Och jag har nog aldrig känt mig så ensam som den sista tiden. Visst kan en person under rehabilitering ställa en fråga. Det är en del av mitt ansvar. Annars förblir jag ensam. Men att fråga. Fråga igen. Och få ett negativt svar, det tar på självförtroendet. Till sist så vågar du inte. Du vill inte störa.  Inte besvära. För de som ger det negativa beskedet har bara inte tid just där och då. Det har inte och göra med personen som frågar. Men det tar så mycket kraft att bara orka ställa frågan att det nästintill tar mer än det ger.

bildkälla: Pinterest

Men som med allt så vänjer man sig.
Accepterar att det är så här det är.
Att vara ensam är inte farligt.
Men för många kan det kännas ack så sorgligt.

Ungefär så som jag känner nu.

Att jag är en del av något. 
Men jag får ändå inte vara delaktig. 

Någonstans inom mig så får jag känslan av att det här är ett ganska vanligt problem vid psykisk ohälsa. Att det är bara när personen är som sämst och kanske minst mottaglig för hjälp, då all energi mest går åt till att försöka ladda upp batterierna igen, att överleva, som erbjudanden om aktiviteter, umgänge, telefonprat, bio, whatever finns.

Eller är det bara min HSP person som låter känslorna styra för mycket?
Det kan väl omöjligen bara vara jag som upplever och känner det såhär?
Känslig eller inte känslig.

bildkälla: Pinterest

Men status just nu; jag känner mig väldigt lite och ensam i världen.
Oavsett om jag är hemma eller på jobbet.
Jag räcker inte till.

Min ork och energi finns inte för att vara en 100 % människa just nu och det gör mig mer ont än gott att vara sjukskriven. I alla fall om du fråga mig. För jag missar mer än jag får vara en del av. Och att psykologen vill att jag ska ta det lugnt det förstår jag men samtidigt så känner jag hur lusten och glädjen inte finns där. Jag är en spindel som är van att vara en del av ett större nät. Min kreativitet får blomstra och jag vet att när jag yttrar mig så lyssnar min omgivning åtminstone på vad jag har att säga. Jag är inte bara till besvär för att jag öppnar munnen. Min omtanke om mina medmänniskor får näring och jag får ge av mig själv för att andra ska må bra. Jag vill att mitt leende ska smitta min omgivning, så som det en gång gjorde.

Kanske är det jag som inte insett att jag inte längre kan vara en spindel i nätet som älskar att få mina medmänniskor att le och känna välmående. Men om jag inte är den. Och jag inte vill vara den jag är i dag.
Vem är jag då?

Som ni märker så är jag inte kvar i min djupa depression längre men jag är inte heller helt på banan.
Och just nu är jag i en väldigt känslig fas där minsta lilla får tårarna att rinna, precis som de gjort i dag, alldeles innan jag satte mig ner för att skriva dessa rader. Allt är väl egentligen precis som det ska vara under en rehabilitering, det pendlar mellan glädje, sorg, skratt, tårar, djupa och lättsamma tankar, dagar med oändlig energi som dagen efter resulterar i ett batteri som inte hunnit laddats upp tillräckligt för att orka…en ständigt pågående process där jag är mer vilse än hemmastadd och trygg.

fortsättning följer…

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.