INSIDE

Att bli hörd men ändå inte.

Ok. Då ska vi ta och lufta gårdagens besök hos läkaren. Som jag misstänkte var det medicinering han ville/kunde åtgärda och inget annat. Men vi pratade i alla fall en lång stund och jag genomförde Madrs-s testet för att han lättare skulle kunna göra en bedömning av mitt mående. Dessa tester har jag fyllt i miljarders med gånger nu och alltid med olika slutresultat. Denna gången till det sämre. Tyvärr. Men inte helt oväntat. Jag klassas som mycket djupt deprimerad vilket jag själv hade kunnat konstatera utan detta testet men för någon utomstående som bara ser min ”mask” förstår jag att denne måste ha någon form av hjälp vid bedömning av hälsotillståndet. För jag ler, pratar och är den sociala Ulrika som jag visar utåt men inombords är det totalt kaos. Och det är det jag behöver hjälp med, att riva min skyddsmur och bli den jag en gång var. Den jag en gång var för längesedan, fast nu uppdaterad i 2015 års version.

Vi talades vid om saker jag tycker om att göra, något som jag har väldigt svårt att svara på då jag knappt vet det själv längre. Som jag nämnt tidigare så har jag tappat mig själv på vägen. Jag är vilse. Och då är det väldigt svårt att fokusera på sig själv, jag har fullt upp som det är med att försöka göra det rätta för August samtidigt som jag själv står upprätt med min ”mask” intakt. Så efter många om och men så lyckades vi väl få fram saker som jag har tyckt om, innan jag blev sjuk. Saker/Aktiviteter som jag förhoppningsvis skulle känna glädje för även i dag. Vilket är svårt att veta innan jag testat. Men i alla fall, hästar, det var det första jag kom på, mitt gamla intresse som jag saknar enormt mycket. Att få pussa en hästmule och borra in näsan i pälsen och känna den varma mjuka doften av häst…dela ut en morotsslant och känna den trevande mulen på handflatan som försiktigt plockar upp det välförtjänta godiset. Lugnet som infinner sig under en ridtur i skogen. Efter hästar var det som kom upp i mina tankar; renovering, återbruk av möbler, pyssel, fotografering och skrivande. Träning. Alla saker som jag en gång älskat men som i dag känns som enorma hinder eller omöjligheter för mig att genomföra. Men kanske en dag…

2015-06-04 11.21.37

Sedan ville han sjukskriva mig. Något som jag bromsade. Jag gick med på att höja dosen till det dubbla på medicinen men jag känner mig inte redo att gå hem än. De måste få landa först. Kanske kan det vara det jag behöver, att få vara hemma och påta med landet, måla och fotografera. Ta en promenad om orken tillåter. Lagat nyttig och hälsosam mat till mig och min familj. Samtidigt som det känns som en klok idé så känns det samtidigt  som ett sådant nederlag att inte orka med arbetet. För jag vill jobba, tro mig. Dock vill jag göra det med energi och lust. Känna glädje över att kliva in genom dörren, inte hur alla ”måsten” hopar sig över mig. Att jag inte räcker till.

Men jag lovade att tänka över saken.

Och så mycket mer kom det inte fram av detta mötet. Jag har fått en preliminär tid någon gång i juli hos en psykolog. Om tre veckor ska vi, jag och läkaren, talas vid igen om hur min medicinering känns. Sedan får vi se vad som händer och sker. Men alltså inte direkt något nytt efter detta mötet. Jaja.

2 kommentarer

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.