MOI

Vem prioriterar du i första hand?

Gårdagen gick bra, jag vägde mig och höll andan i halsen. 
Som vanligt. 
Och för en kort stund så sköljde besvikelsen över mig tills coach Anna utbrast -Shit vad duktig du är Ulrika! Då insåg jag att vågen visade en lägre vikt än föregående vecka. Närmare bestämt -0,8 kg. Så jag håller än så länge mitt veckomål som jag valde att sätta -0,7 och när jag slår ut veckorna sedan starten så klarar jag det målet med råge. Något som är otroligt skönt, jag satte inte ett för högt mål och kroppen är med mig. Vi kämpar tillsammans. Ner mot hälsosamma mål. Allt för att vi ska må bra och orka med en aktiv vardag. Det blir så mycket lättare utan överflödiga kilon att bära på.
Gårdagens lektion handlade om vem du som person prioriterar i första hand. 
Och som alltid ställer hon frågan till oss som är där och för första gången någonsin var det helt tyst i lokalen. En ganska talande tystnad om du frågar mig. Det var nog ingen i lokalen som ärligt kunde säga att de prioriterade sig själva i första hand. För egen del kan jag säga att jag kommer någonstans i femte hand. Ganska dystert när jag börjar tänka till. Och jag tänker som så, att om jag väljer bort mina egna behov, hur ska jag då kunna vara på topp för min familj och vänner? 
Jag vill så mycket och jag vill att alla andra mår bra i min omgivning att jag glömmer bort mig själv. Helt och hållet. Och hur tokigt är inte det? Det är helgalet. Helt åt h*lvete rent ut sagt.
Så på fredag när min kära sambo är hemma så ska vi spåna på hur jag kan få lite egen tid. 
Ni vet, om det så bara krävs att jag får läsa en bok under en liten stund, gå på toa och bajsa i fred eller ta mig tid till att träna. Kanske ut och springa för att rensa tankarna och få ny energi. Mängder av energi så att det räcker till alla bedrövligt tråkiga vardagssysslor som måste utföras och kvalitetstid fyllt av bus tillsammans med Lilleman. 
Och mentalt laddar jag redan nu. Laddar för att prata om mig själv. En av mina akilleshälar. Jag kan verkligen inte prata om mig själv och vad jag vill. Det blir lätt att jag snöar i väg så jag har sagt åt mannen att hindra mig om jag svävar i väg på andra icke aktuella ämnen. 
De här lektionerna med Viktväktarna och coach Anna är så nödvändiga för mig. Oftast tas det upp ämnen som jag annars puttar undan i ett mörkt skrymsle och tänker att jag tar tag i det där sen. Det blir bra. Men sen kommer aldrig. Det blir liksom aldrig ett bra tillfälle och alla obekväma ämnen lägger sig på hög. Så jag säger att det är tack till coach Anna som får mig att äntligen börja tänka till, jag måste börja någonstans och är glad att jag äntligen vågat börja nysta i alla tankar som gömmer sig i det där skrymslet. Lång väg kvar men bara att börja är stort.
Riktigt stort.
Så till nästa vecka fortsätter jag nysta, planerar för egentid och äter inom mina ramar. 
Kanske kan det bli en promenad eller två i kylan och den annalkande snön. 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.