FAMILY,  MOI

Jakten efter perfektion. Och sambotid.

När dagarna passerar i den här takten så känns det som att livet rinner i från en. Det är ett hamsterhjul som snurrar snabbare och snabbare, frågan är bara hur snabbt man kan springa med i det. Just nu känns det som att jag ska trilla vilken sekund som helst. Mitt inre skriker -stoppa tiden, jag hinner inte med!! För det är så. Jag hinner inte med min sons enormt snabba utveckling, något som jag vill suga i mig varenda detalj av. Jag hinner inte med mig själv, tänker då främst på träning och sömnen. Två saker som är otroligt lågprioriterat i mitt liv just nu. Och en stor viktig sak är att jag känner att jag inte hinner med min kära sambo. Vi jobbar tillsammans men båda vill skilja på jobb och fritid, varpå vi inte nämner särskilt mycket arbete inom hemmets fyra väggar men jag kan ärligt inte minnas senast vi gjorde något tillsammans. Bara vi. 
Och genast när jag skrev det där så kom det dåliga samvetet som en smäll på käften. Att jag vill ha lite egentid med min käresta utan vårt lilla busiga underverk. Något som jag anser är så viktigt i en familj, något jag tror kan vara en stor del av att så många familjer delar på sig i dag. Man glömmer bort kärnan, där allt började innan två blev tre. För det är en enorm omställning och livet får sin verkliga mening när man får upp det där lilla byltet på bröstet. Men för att vi ska kunna ge skatten det bästa av oss så tror jag att vi verkligen måste vårda kärleken. Kärleken till oss själva och kärleken till varandra. 
Så jag envisas med att det är dags för date night med min älskade sambo, utan barn och utan vänner. Och jag ska verkligen försöka att mota bort det dåliga samvetet som just nu sitter och pockar på uppmärksamheten när jag skriver det här. Varför. Jag älskar inte August mindre bara för att han får vara med mormor/gudfar/kusin eller någon annan som busar och myser med honom under tiden som vi käkar en go middag och fördjupar oss i samtal om livet och framtiden. Kanske ser en bio eller bowlar. Det sistnämnda ack så roligt bortsett från att jag ALLTID förlorar mot den där mannen.
Som jag förstått det är jag inte ensam här i världen som förälder att känna på det här sättet. Vad jag däremot inte förstår är varför jag/vi känner så här. Det är ologiskt och inte okej. Är det samhällets höga krav som ger oss denna onödiga ångesten? Eller skapar vi den helt och hållet på egen hand? En sak är säker att det inte är barnen som far illa och ger oss det dåliga samvetet utan förmodligen en kombination av samhällets och våra egna krav på perfektion. Strävan efter att vara de perfekta föräldrarna. De som lämnar sent på förskolan och hämtar tidigt. De som lagar all mat själva från grunden och gud förbjude om man köper burkmat -en riktig katastrof! De som aldrig har barn med snor under näsan eller skitiga kläder. De som har barn som aldrig säger i från och alltid sköter sig exemplariskt. De som har barn som aldrig vaknar på nätterna. Ja. Listan kan göras oändlig. Och det är tråkigt att det är så här. En hets efter perfektion. 
Jag får lite känslan av att hela livet måste vara perfekt annars kan det vara. Du ska ha den perfekta kroppen, snyggaste bilen, stiligaste familjen, största hemmet, senaste designerplaggen, finaste jobbet med en fet titel. Men måste det verkligen vara så perfekt hela tiden?
Nej. 
Verkligen inte.
Jag har tröttnat.
Tröttnat på att alla alltid jämför sig med andra. 
Du är du och DU är unik.
Glöm inte det! 
Och jag är jag. 
Ulrika med lite skitigt hår, katthår på strumpbyxorna, snorig näsa och djupa fåror under ögonen pga bristen på sömn. Jag har en underbar sambo som möjligen inte har några katthår på sina byxor men påsar under ögonen, det har han också tilldelats dagen till ära. Busen, jag han är snorig, säkert skitig på magen efter frukosten på dagis som han anlände till 07:18 glad i hågen och redo för en ny dag full med aktiviteter.
Vi är en familj full i kärlek och med ambitionen att minska prestationskraven. Orkar inte med det mer. Jag vill leva här och nu och om jag får vara lite klyschig ”fånga dagen”.
Inga konstigheter.
Och ja, nu svävade jag i väg. Men det här är tankar som cirkulerar och när jag väl får tiden att skriva, då skriver jag bara. Låter fingrarna dansa över tangentbordet utan tanke på sammanhang eller mening. Det bara blir. Så om det är aningens luddigt nu så ber jag om ursäkt. Det är bara att fråga om jag varit extremt otydlig i mitt svävande. 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.