MOI

I dag är en sån dag.

Så var måndagen här igen. Och jag har insett, kanske för länge sedan men inte erkänt det för mig själv, att måndagar är ångestdagar för mig. Sådana dagar när det är tungt. Så där att man inte orkar någonting. Inte kommer sig för. Jag gjorde en fin liten lista över veckan som kommer och vad som ska göras men jag känner ingenting. Jag vill mest bara krypa ner under täcket se en film och ha en stor skål glass framför mig. Få maten serverad, klappad på huvudet och tröstande ord som säger att det blir bättre i morgon, för i morgon är det tisdag och då är det en bra dag. 
Jag ska dock göra ett tappert försök att få saker gjorda i dag men jag känner att tyngden inombords väger så enormt mycket och jag vet inte om jag har musklerna som krävs för att rubba på den. Men jag ska försöka. Det lovar jag. 
Det mest frustrerande med måndagar?
Jag vet det knappt själv men jag tror det har blivit en sådan dag som alla har något att göra. Men inte jag. Och läs nu att jag skrev alla. Fast att jag vet att så är inte fallet. Det är många med mig som inte vet vad de vill bli när det blir stora men trots det så känner jag mig så ensam dessa dagar. I bland önskar jag att det kom fram en vis gammal man eller kvinna och berättade för mig att det här, just det här är du ämnad att sysselsätta dig med i framtiden. Satsa på det. 
Något inom mig säger mig att det inte kommer att hända och då antar jag att det är så surt att bara jag själv kan finna min väg. Vägen som just nu är krokig med oändligt långa backar som känns omöjliga att ta sig uppför. Varför har jag under så många år satt krokben för mig själv? Uppförsbacken blir ju enbart brantare och svårare att ta sig uppför helskinnad. 
Nej. 
Nu får det vara tid. 
Tid att försöka finna min väg utan stora fartgupp. 
För jag vill bli hel och slippa känna att måndagar är ångestdagar.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.