HEALTH,  MOI

Att komma i gång…

Känslan när man ligger till sängs. Trött. Seg. Uttråkad. Huvudet bråkar och jag kan inte sova. Den känslan. Suck på den.

Jag vill inget hellre än att gå ut på en riktigt lång promenad. Samtidigt så vet jag att jag inte skulle komma så långt. Den fysiska statusen skulle sätta käppar i hjulet. Så vad ska jag göra. Jo. Jag lyssnar på kroppen och hoppas att det är bättre när morgonen kommer. För då ska jag minsann ta mig en lång skön promenad, om det så innebär att jag får jobba natt men jag suktar så efter dagsljus och frisk luft i mina lungor.

332609_2942186115809_1692518363_o

Det här kortet är tagit från tiden innan barn. När jag ägnade mer tid åt min hälsa och mitt välmående än jag gör i dag. Logiskt. Jo, tack jag vet. Men jag kan ändå tycka att det är delvis för sina barns skull som man tränar och äter bra. För mår man bra är man enkelt en bättre förälder. Dagens enkla sanning. Men. Hur kan det då vara så svårt att ta tag i sig själv. Att masa sig ut på den där promenaden som man vet gör gott i efterhand. Låta bli den där godisbiten eller glassen som varken gör från eller till. Jag har så svårt att förstå det. Att det är så svårt.

Jag har en vision om hur jag ska vara och se ut.

Dessvärre stämmer inte det med vad jag ser och upplever i verkligheten. Men jag har så svårt att rycka upp mig. Ta tag i mitt liv. Och leva det liv jag vill leva. Jag vet att motivation är något man skapar själv. Tro mig. Varje morgon vaknar jag med en stor dos, sedan går timmarna och snabbare än jag kan ana så är all motivation som bortblåst. Det är som att jag har en läcka där den sipprar ut och dunstar bort. Och när eftermiddagen/kvällen kommer så har jag inget kvar och det, i kombination med noll karaktär så ger jag upp och efter för mina ”cravings”. Den bistra sanningen.

När det kommer till Viktväktarna är det fantastiskt. För jag vet att det fungerar. Jag får äta allt men inte alltid. Inga konstigheter. Men där är mitt problem. Jag kan inte ta lite…det blir allt som oftast allt. Och så känner jag att det är kört och skiter i allt. Jag är en allt eller inget. Och när jag är på banan, då kommer resultatet, energin och lusten till livet. Allt i ett svep. Hur kan man som människa vara så väl medveten om vad man mår bra av men inte klara av att leva efter det som gör en gott?

Det tål verkligen att tänkas på och jag ska försöka att inom kort komma underfund med vad jag ska göra för att komma på banan igen. Förmodligen, som min fina vän skrev till mig, kanske det inte är läge att ”bråka” med maten för mycket nu när det är så mycket annat som händer i livet. Och visst ligger det lite sanning i det. Jag kommer att börja med att försöka komma i gång med lite träning, göra så kloka val med kosten som jag kan, dricka vatten och sova. Jag får börja där. Nästa vecka ska jag ta mig i kragen och åka och väga mig, något som inte skett på några veckor nu. Vet att det är plus men känns bra att få det svart på vitt, hur stort det är. Och kanske, kanske kan jag få en dos inspiration som kickar mig i rätt riktning. Men. Det tar jag då. Först träning. Om så bara en promenad på en halvtimme. Men det ska vara ombytt och bli svettigt. Så väck huvudvärk för nu vill jag ut och röra på mig. Och under tiden som huvudet jäklas så drömmer jag…

…drömmer om den friska luften, vackra naturen, knarret under skorna, svetten som anas vid ryggslutet, armarna som svänger utmed sidorna, musiken som spelar i öronen, andedräkten som förvandlas till rök och kinderna som blir rosiga.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.