FAMILY

Hemköpsparkeringen.

Nu har vi kört tre dagar med VAB, första feberfria dagen i dag och det känns som en befrielse.
Att vi i morgon kan ut och röra oss. Besöka livet utanför bunkern.
Som vi behöver det.
Både jag och den där snoriga men ack så rastlösa fyraåringen.

Och så började min text för några timmar sedan.
Mycket kan hända på den tiden.

Har ni någon gång suttit på Hemköps parkeringen och gråtit?
Det har jag gjort i dag.
Vi skulle bara in och handla lite juice, frukt och fredagsmys.
Något som började väldigt bra och slutade i total katastrof med ett barn som låg på golvet, skrikande och grinandes. Jag försökte med lugn, tålamod och vänlighet bemöta honom. Men till slut så eskalerade hans ”låsning” i huvudet så till den grad att han blev okontaktbar. Så där så att det inte går att nå fram på något sätt. Han kastade chipspåsar på golvet. Sparkade vilt omkring sig. När tårarna brände bakom ögonlocken så kände jag att det får bära eller brista. Jag betalade och släpade sedan ungen genom kassan innan jag med någon form av kraft lyckades lyfta upp ungen och påsen med varor och tog mig ut ur butiken. Och den smärtan när jag bar honom…jag trodde jag skulle svimma. Det hade varit droppen. Nu kom vi till bilen.

Om vi blev uttittade, det kan jag lova. En kvinna berömde mitt tålamod. Kanske var det hennes ord som gjorde att jag fick någon form av kraft att ta oss ut ur butiken. Men alltså alla dessa blickar och suckar. Jag orkade inte bry mig. Det enda jag ville var att komma därifrån. När det sparkade och skrikande barnet slutligen varit inne i bilen skyndade jag mig för att hämta kassen med mat som jag var tvungen att släppa någonstans på parkeringen. Sedan snabbt in på förarsidan innan tårarna kom. Ångesten var så brutal. Jag var tvungen att ringa Tobbe som var hemma och be honom komma in.

För kaoset släpper ju inte bara för att vi kommer ut ur butiken.
Nej.Då fortsätter det i form av sparkar och slag riktade mot mig.

Och i dag fick han hålla på.
Jag hade tappat all tro på mig själv som mamma.
Orken att säga i från och inte acceptera sådant beteende fanns inte kvar.
Det enda jag kände var svetten som rann på ryggen, knivarna som skar i mitt bäcken, tårarna på mina kinder och längtan efter att få utrymma bilen och försvinna.
Och jag måste ge Tobbe cred, för han var snabb. Riktigt snabb.
Lättnaden när han öppnade bakdörren var så total och något hände.
Sparkarna och slagen slutade.

Jag vet inte vad jag kunde gjort annorlunda denna handling på Hemköp.
Förmodligen allt.

Och nu sitter jag här hemma i sängen.
Fylld av sorg.
Barnet sover sedan länge. Han slocknade när ”utbrottet” lagt sig. Tobbe är på hockey.
Jag vill ingenting. Känner att jag kan inte gråta mer men tyngden som detta efterlämnat i mitt bröst känns fullt tillräcklig. Mer tårar behövs inte denna dag. Tvivlen som legat i bakgrunden och lurat under en period fick i dag riktigt fäste. Allt som jag kunnat hantera tidigare genom att analysera mina tankar känns som bortblåst. Just nu kan jag inte se framemot det som komma skall med två barn.
För om jag inte klarar av ett barn, varför i hela friden ska jag ha två?

Så jag ber så mycket om ursäkt om ni råkade bevittna detta spektakel.
Det var verkligen inte min mening.
Och jag kan lova er att det var inte roligt.

Men att gråta på Hemköps parkering en fredag.
Vilken ypperligt bra start på helgen.

2 kommentarer

  • Maria

    Vi är bara föräldrar och barn är barn. Wendela fick ett utbrott (hon tappar kontrollen helt och förskolan tror på någon form av diagnos) i onsdags… sulade iväg ett äpple rakt på en människa.

    Det har hänt att jag släppt allt och gått därifrån, barnen har skrikit i panik när de trott att de inte får någon mat för dagen.

    Barnen får numera en chans att bättra sig och de vet att jag släpper allt och går. Jag gör som dig, gråter efteråt… i tid och otid…

    Du kommer fixa det! Två barn kommer gå galant, Agge är så stor nu!

    • Fröken Hagström

      Det som är jobbigast är, som när du skriver det att barnen tappar kontrollen helt och det liksom inte går att nå fram. Inte på något sätt. Och det bästa då är nog bara att ge upp situationen. Jag vet inte. Men jag betalade ju i alla fall innan jag lämnade butiken med en gråtande och sparkande unge halvt om halvt hängande/släpande i famnen ut ur butiken 😉
      Men jag har som sagt inte vågat mig in på Hemköp med Buse sedan denna incidenten skedde…men det kommer nog. I sinom tid. På något sätt(även om jag såklart önskar att ingen annan skulle behöva vara med om detta) så är det så skönt att höra att andra föräldrar också kämpar med sina barn. Det är en tröst när det går som tyngst. Och tur att det går att lätta lite på trycket genom att låta tårarna trilla…

      Skönt att du tror på mig när jag själv tvekar…du har ju betydligt mycket mer erfarenhet av detta än vad jag har 😀
      KRAMAR <3

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.