• BABY,  MOI

    Att överraskas!!

    Fredag den 6 april var en dag där jag fick känna på riktigt fin vänskap. För det är så att jag har den här graviditeten varit otroligt frånvarande. Det började egentligen redan innan det plussades på stickan men det i kombination med min(lilla med ack så störande) sociala fobi och brist på ork gjorde att jag isolerade mig mer och mer. I slutändan har jag enbart varit närvarande via sms. Jag har haft en tuff mental resa dessa nio månader där min lilla ynkliga energi gått åt till att försöka leverera så bra som möjligt på arbetet. Mitt enda fokus har faktiskt varit arbete. Och försöka vara en mamma till…

  • INSIDE,  LIFE,  MOI

    2017 —> 2018.

    Det går lite tid mellan gånger som jag kikar in. Jag kommer mig liksom inte för att skriva även om jag så många gånger skulle behöva just det. Skriva. Lätta på hjärtat. Det är så mycket som hänt den här hösten 2017. Roliga saker. Omtumlande. Känslosamma. Sorgliga. Glädjebesked. Längtan… …allt blandat i en salig coktail. Vissa dagar har jag knappt orkat resa mig ur sängen med känslor som att jag inte vill mer. Vissa dagar har jag med glädje ”svingat” benen över sängkanten för att känna lust och glädje inför dagens göromål. Dock har det allt som oftast varit dagar av mittemellan. Sådana dagar som bara rullar på och varken…

  • LIFE,  MOI

    My birthday comin’ up!

    Jag pratade i telefon med min kära mor i dag och hon påminde mig lite fint om att jag minsann fyller år snart. Och som alltid så hasplar jag ur mig under året att jag önskar mig ditten och datten. Men när det sedan kommer till att svara de fåtalet människor som frågar vad jag önskar mig. Ja. Då kommer jag inte i håg en endaste pinal. Som bortblåst. Och att fråga exempelvis T om han kommer i håg något av det jag nämnt under året. Ha. Det är lönlöst. Totalt lönlöst. Men i år förvånar jag mig själv lite. På önskelistan finns fortfarande väskan i skinn som är slutsåld…

  • MOI

    Highly Sensitive Person.

    Fredagsmys i vårt hem består av en ensam mamma som placerat sig i sängen med Spotify i bakgrunden och en sovande liten Buse i rummet intill. Sambon är ute på vift och jag hoppas innerligt att de har trevligt. Min tanke var att egentligen åka hem till någon och hälsa på denna ”ensamma” fredagen men så här i efterhand är jag så otroligt glad att jag lyssnade på min trötta kropps enträgna signaler om att stanna hemma för lite lugn och ro. Jag behövde det. Musiken, tystnaden, lugnet, det rena ansiktet, uppkrupen i sängen under en filt och med en skål med vattenmelon. Samtidigt som jag har det så här…

  • MOI

    Projektmakerskan.

    Det här med att komma på nya saker att göra hela tiden, det kan sannerligen få mig att bli knäpp. Nya projekt påbörjas dagligen här hemma som dessvärre stagnerar efter bara ett litet tag då det saknas något för att slutföra det hela. Precis så var det under gårdagen. Projekt 1: Garaget. Som i dag används som förråd. Det MÅSTE organiseras upp. I dagsläget är det nämligen så att du kommer in innanför dörren för att sedan bli stående, förundrad över vad som skett där inne. Kläder här, kartonger där, småpryttlar som rymt i från sin ursprungliga förvaringsplats, plastbackar med barnkläder(förövrigt det enda som är välsorterat och orört), barnskor som inte…

  • MOI

    Gör om. Gör rätt.

    Känslorna är så otroligt spretiga. Ena stunden känns det verkligen som om att allt är så lätt. Så enkelt. på väg i rätt riktning. För att i nästa sekund slå till mig hårt i ansiktet. Ett riktigt uppvaknande. Jobbet älskar jag. Det gör jag. Men beteendet är detsamma som förut. Jag har som inte lärt mig någon läxa känns det som. Samma tankesätt. Samma rädslor som hänger kvar. Samma dåliga samvete om jag inte hinner med allt som tänkts göra under dagens arbetspass. Samma rädslor att inte duga till. Samma samma visa. Om igen. Hur är det möjligt att jag bara fortsätter som förr. Vad svamlar jag om tänker ni…

  • MOI

    Prioriteringsdags.

    Vad gör ni om dagarna? Jag har haft turen att få spendera en del av min dag ute på Siljans is tillsammans med de små glädjespridarna och mina härliga kollegor. Solen strålade, himlen var blå, temperaturen perfekt och humöret på topp! Måste vara få förunnat att ha det så här härligt och som vi njöt. De lite större barnen passade på att rasta sina ben, som alltid är lika fulla i spring, och de mindre fick strosa i sin egen takt…alla nöjda och glada. ♥ Inom mig bubblar det av viljor och tankar som spretar både till höger och vänster, jag får som ingen ro. Arbetsidéer, hälsofrågor, DIY-projekt, familjeaktiviteter, matscheman, bloggtid…

  • MOI

    Sidenbandet som fällde mig…

    4 Januari 2016. Datumet och dagen för ett nytt kapitel i Fröken Hagströms liv. Jag har under många många år arbetat mer eller mindre dygnet runt inom restaurangbranschen. Arbetet har varit mitt liv. Men det har även blivit mitt fall. Sista dagen jag arbetade som restaurangchef, på den otroligt gemytliga restaurangen i Rättvik, hade vi ett stort bröllop. Förberedelserna hade pågått under en längre tid och uppgifterna tycktes aldrig ta slut. Dagarna försvann i en faslig fart och jag minns så väl att det skulle vara ett specifikt sidenband, efter brudens order, som såklart tog slut när det bara återstod ett fåtal kuvert. Vilket slutade med att jag fick jaga…

  • INSIDE,  MOI

    Glad men saknar…

    Jag är fortfarande inte i fas med livet. Många tankar som far fram och tillbaka, splittrade och vilsna. Återhämtningen som ska ske under helgen är inte riktigt tillräcklig. Som det har varit de senaste veckorna så har mina helger gått åt till att andas. Mer än så har jag inte orkat. Något som gör ont i hjärtat för det betyder att min son och sambo inte får den uppskattning och närvaro från mig som de förtjänar. Så här i början av veckan så tänker jag att till helgen, till helgen då ska vi åka skridskor eller hälsa på någon… Där stannar tanken. Och jag känner mig så frustrerad över detta.…

  • MOI

    Tant har ont i ryggen, ajaj!

    Och så fick jag i dag bevisat för mig själv att jag numera klassas som gammal. Sorgligt men sant. En sanning som jag än inte har blivit riktigt kompis med men antar att det kommer med tiden. Acceptansen. Att jag inte längre är 20 år och purung utan några som helst krämpor. Någonstans inom mig hör jag en röst viska att vi kommer så småningom att bli vänner…men helt ärligt så är jag ytterst tveksam till hur det ska gå till. Jag menar, en är väl bara så gammal som en gör sig, eller? Forever young…I want to be forever young… Vad grundar sig då mitt konstaterande sig på… Jo.…