AGGE,  MOI

Händelselöst här.

Han är nästintill feberfri. Hurra! Det känns som ett steg i rätt riktning och en riktig befrielse då jag själv känner mig mer och mer risig. Och jag ber verkligen för att jag inte ska bli sjuk. Det finns inte tid till det. Inte efter alla dessa VAB-dagar.
Aktivitetsnivån är låg här hemma. Buse snusar just nu med huvudet i mitt knä samtidigt som jag skriver det här inlägget. Mysigt. I övrigt så hade vi städ och plock dag i går men i dag har vi inte kommit in i rätt ”känsla”. Antagligen för att orken är som bortblåst. Men lite tvätt har jag allt hunnit med. Allt med en liten buse på höften. En egen variant av styrketräning. 
Så det är inte så roligt här hemma. 
Vi är. 
Väntar ut sjukdomen och hoppas att vi har haft vår beskärda del för en tid nu. Ja. Jag vet. Det är rent önsketänkande men jag måste ju få drömma. Nu ska jag också vila lite. Måste ta min chans, förhoppningsvis ger det mig ny energi för att åka till kontoret en sväng. 
Skulle verkligen behöva det. Stressen är brutal över allt som ligger och väntar. 
Ja ja. 
I sinom tid så ska det nog bli klart.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.