AGGE

Årets slagpåse; that´s me!!

Uppkrupen i en hotellsäng i Tällberg.
Trött och känner att jag är riktigt sliten.
Nacken smärtar sådär så att armarna domnar bort. I huvudet skär det som knivar. Men hey, än så länge är jag hyfsat funktionsduglig. Vi landade här i Tällberg under torsdagskvällen och jag som garanterat kunnat krypa i säng snarast möjligt fick härda ut några extra timmar, Agge sov nämligen i bilen vilket resulterade att han var pigg, piggare…eller snarare piggast. Så efter maten valde vi att gå till lekrummet som finns här på hotellet och jag fick agera skurk och sitta i ”fängelset” för att jag hade tjuvat. Efter en liten stund kom det en en kille och en tjej i Agges ålder och sedan var leken i full gång. Och att gå och lägga sig fanns definitivt inte på världskartan.

Efter ett mindre krig när klockan var alldeles för mycket för en treårig skitunge att vara vaken så somnade han. Och jag.
Oooops!

Ja.

Och där kan jag sluta skriva om Tällberg för jag kraschade totalt i dag, efter att återigen ”rykt” ihop med sonen min för femtioelfte gången bara denna dag. Det gick så långt att jag till slut bara skickade över barnet till sambon, kastade i från mig nyckeln till rummet och gick med bestämda steg bort. Jag vände mig inte om en endaste gång. Det enda jag kände var att nu, nu skiter jag i allt det här på riktigt. Han vill inte ha sin dumma mamma och jag vill inte ha ett barn som sparkar, slåss och bits.

Och jag är så pass smart att jag begriper att jag inte är ensam om detta.
Men jag begriper, helt ärligt, inte hur ni andra föräldrar där ute gör för att hålla i hop det.
Det är bortom mitt förstånd.

För jag klarar bara inte av det.
Att vara mamma.

Det jag är nu, är någon slags slagpåse som ska tåla hur mycket skit som helst men ändå finnas där ajour hela tiden vid den lille mannens sida, om, i fall att han skulle komma på att jag kanske kan vara bra till något annat än att trampa på. Kanske låter det här en aning överdrivet. Kanske. Men detta är det som cirkulerar i mina tankar non stop och sedermera(såklart) övertar känslorna. Inombords är det en stor svart tyngd som, liksom lagt sig tillrätta och trängt undan alla de där organen som kanske kan vara bra och ha om en vill/bör/önskar leva vidare här på jordelivet. Att gå undan en stund, när dessa utbrott kommer är nog det enda jag kan göra, för om jag stannar vet jag inte vad jag tar mig till. Att mina tårar forsar nedför kinderna, det bekommer inte den lilla mannen. Inte det minsta.
Och min högsta önskan just nu är att den här perioden snart är förbi. Just nu är jag verkligen på bristningsgränsen. Och när det brister, då kan det faktiskt sluta hur som helst.

Att barnet i fråga enbart är 3 år gammalt.
Det klingar i bakhuvudet såklart.
Men min redan sköra själ kan inte riktigt hantera att vara så ”hatad” hela tiden. Även om den som ”hatar” inte begriper vilken skada som uppstår. För den lilla människan är det bara frustration och ilska av att inte få sin vilja igenom.
Men det gör ändock så rackarns ont.
Såklart.

Det är trots allt den jag älskar mest av allt på denna jord som utsett mig till årets slagpåse 2017. Mitt eget kött och blod. Mitt älskade barn. Och det är väl knappast någon nyhet att det sårar som mest, det är när det kommer från de som står en närmast..

Det är väl bara att önska, att morgondagen blir till det bättre.
Ny dag. Nya tag. Eller nåt sånt. För nu struntar jag i det här och kryper ner jämte min lilla kamin som snarkar högt och ljudligt. Kanske drömmer han om att vi i morgon, är sams nästan en hel dag?
Eller, hmm, det får nog bli min uppgift!

God natt och sov gott!

// Fröken Hagström

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.