• INSIDE

    Mäktiga tankar.

    Att skriva. Att skriva är att inse. Hur fel en kan ha. Eller hur rätt en kan ha. Det är därför som jag, medvetet, har valt att inte skriva något här inne på några dagar. Jag har helt enkelt inte orkat känna efter och möta mitt inre kaos. Ja. Det är precis vad det är, ett inre kaos. Och när jag har semester så är det ju egentligen en ypperlig tid att ta tag i allt detta men…inte jag…inte nu… Vilket såklart är något som kommer att få konsekvenser när jag börjar jobba om ungefär tio dagar. Fyra veckors semester, snart till ända, där jag försökt att isolera mig här…

  • LIFE

    En kväll att minnas…

    En väldigt tung dag i går. Och det är faktiskt ganska så tungt i dag också. Huvudvärken bultar och jag undrar om vi verkligen måste göra något i dag eller om det är tillåtet att ha nersläckt och tyst en hel dag. Något som jag vet inte kommer att inträffa så snart Buse vaknar till liv. Ja, det är sant. Han sover fortfarande. Helt slut. Herregud. Klockan är 10.52 nu när jag skriver det här och han visar inte en tendens till att vakna. Lilla vännen min. Det känns som att det skär knivar genom skallbenet. Smärtan liksom ilar genom min kropp med utgångspunkten vid pannan min. Och jag vet…

  • INSIDE,  LIFE

    Semesterfeelings…njae, inte direkt!

    Jag är ingen semestermänniska. Inte någonstans. Alla andra njuter och ”verkar” må bra. Längtar efter sina lediga dagar. Känner en oändlig energi sprudla inombords för saker som ska göras och ser fram emot ”baravara” tid. Träffar vänner och är spontana. Tar långa sovmorgnar, äter frukost i lugn och ro. Åker på både små och stora utflykter. Lever här och nu. Typ -fångar dagen mentalitet. Alla utom jag. De sista veckorna innan jag gick på semester kände jag min sinnesstämning förändras. En gnagande oro. Att vara hemma i fyra veckor. Vad skulle jag göra all denna tid, något som jag fortfarande inte vet. Hela våren har varit en enda hektisk period…

  • LIFE

    Thank you for the music!!

    Bästa låten just nu. Spelas om och om igen. Drömmer mig tillbaka till Stockholm och Friends Arena. Hur känslorna flödade när Chris stämma skrapade på mina sårskorpor från kvällen innan. När Yellow spelades kunde jag inte hålla tårarna borta. I stället grät jag tyst, för mig själv medan ångesten rev och slet inom mig. Men jag kämpade. Och jag lyckades bemästra mitt inre och mig själv från att bli dränkt av panikångest inne på arenan, ”omringad” av 50 000 andra människor. Den här musiken. Den berör mig så. Och det är just, precis, därför jag älskar den så mycket. Men så kan det komma stunder när jag önskar att den…

  • LIFE

    Skrivkramp…

    Jag har verkligen fått skrivkramp. Så fort jag tänker tanken att jag ska försöka sätta mig ner och skriva så fastnar det i bröstet. Och jag vet att det blivit såhär förut. Att det inte är något konstigt. Men det är tungt att bära allt inombords. En del av krampen beror på att  min egna dator mer eller mindre tackat för sig och därav så känns allt så krångligt. Men den största delen är såklart mina egna omöjliga krav. Krav som uppstått för att jag börjar känna att jag måste leverera lite positiva inlägg. Så där så att ni förstår att jag har börjat må lite bättre än jag gjorde…